Allsång:
Från Karis Tysta Nöd rf:s 50års jubileum 30.9.86
(Skrivet och framfört av Synnöve Neovius. Melodi:”Kungens lilla piga”)
(som liten “piga”):
I Karis stora, stora stad, där jag och mamma bor,
och Papi och min lilla bror förresten.
Där finns så många tanter, så gamla som min mor ja,
äldre än min mormor ock, förresten.
De samlas hos varandra,
det kallas “Tysta Nöd”, hi,hi,
men inte ens i Lekis
ett värre liv kan bli!
De slafsar i sig gotta,
det blir knappt nånting kvar
åt mej och lilla brorsan och åt pappa god och rar.
De klipper sönder tyger och sömmar dem ihop.
De virkar och de stickar och de lappar.
De’ e just som på Lekis, när under skratt och rop
vi samlas för att göra juleklappar.
Men vem som får den gåvan,
det känner jag ej till
som handdukar och lakan
och dynvar ock därtill.
Av deras fina saker i Handarbetscentraln
jag kunde se i fönstret med min mamma häromdan.
De leker med små lappar och viker dem så nätt.
Sen kastas de i mammas stora skålar.
Men varför gör de alla precis på samma sätt
och om en tappas allesammans vrålar.
Sen pickar de dem sönder med konstiger maskin
och samlar dem i buntar med allvarsammer min.
Nej, gamla tanters lekar jag ej förstå mej på.
Jag får nog ta min Docka och till grannens Kajsa gå.
(som vuxen):
Jag minns, när jag var liten och tänkte just så här.
Nu åren runnit hän, snart flickan gammal är.
Till Nöden har jag hört ren i många, många år,
nu själv jag många ensamma och arma hjälpa får.
Vad är det då, som gör, att just Nöden det är klart,
att målet och så trivseln, ja, det är uppenbart.
Det känns så skönt och trivsamt, man blir så go’ och snäll
och ville stanna kvar och språka intill senan kväll.
Visst lindrar man ju nöden med slantar, stora, små,
visst gillas julefest och kaffesitsar,
men – mera, mycket mera av oss de kunde få –
I generositet det säkert brister.
Vår tid vi kunde ge dem, vårt hjärta likaså,
Vårt öga och vårt öra, vår hand att känna på.
Ack, varför jag i tid ej en annan hjälpa hann?
Ack, varför står vi människor så långt ifrån varann?
Men nu ska’ vi avfesta de nitti år, som gått,
och glädjas åt att någon vi fått hjälpa.
Och tacka alla dem, som i redet troget stått,
att skutan aldrig någonsin fått stjälpa.
– Se, vi är aldrig ledsna, fast det är mycket knog,
hur än det går i livet, så klarar vi oss nog,
för se vi går och sjunger så glatt, vad vi än gör,
för Nödens alla pigor har ett strålande humör!
(korrigerat till “nitti år” i texten från ursprungliga “femti år”)
